Med åren..

 
Efter det jag skrev förut, är det svårt att tro jag är 30 år. Kunde lika gärna vara 14 känns det som. Men man kan ju inte hjälpa vad man känner.
Jag vet mina brister så jag försöker jobba med det, en del av det är att jag är ärlig och kan skriva och prata av mig. En hjälp på vägen för mig.
Psykisk ohälsa är allt för vanligt tyvärr, inget pinsamt att skämmas för. Vi kan alla må dåligt på olika sätt. i perioder
 
Jag har så mycket jag är tacksam för i mitt liv. Har det väldigt bra så kan inte klaga.
Tyvärr kan man inte styra över hur man tänker.
 
Mitt självförtroende o självkänsla kommer jag väll alltid få jobba med. Jag gör inte iordning mig och sminkar mig för andras skull utan för mig. Jag går inte ut annars, mår dåligt av att se mig själv. Allt hade varit så mycket enklare i min vardag och liv om jag inte brydde mig om mitt utseende. Lovar! Jag vet det..
 
Lätt för andra att prata och tycka men desto svårare för mig. Bra grejer går in och ut, mndre bra saker stannar och sitter för alltid kvar. Varför är det så?
 
 
När jag är 40 år kanske jag förhoppningsvis kommit en bit på vägen. Återstår att se om man har tur och lever då..
 
 
 







Klart man får känna sådär alla är vi fåfängda men på olika vis och vissa ser man det mer på än andra, dem man inte tror det ska vara så dör kan vara mera än en själv

Jenny
Välkomna till min blogg om min vardag som sambo - mamma till Charlie och snart husägare.